I Frankrike håller man på med en administrativ reform, som ska minska antalet regioner; i dag har Frankrike 22 regioner inom den europeiska kontinenten, sammanslagningar ska minska antalet till 14. Här i Sydfrankrike, där jag befinner mig, skall Languedoc-Roussillon slås ihop med Midi-Pyrénées. Naturligtvis har reformförslaget utlöst bråk och meningsskiljaktigheter om det mesta. Den första stora frågan gällde vilken stad som skulle bli huvudstad och administrativt centrum, Montpellier eller Toulouse, den senare staden vann. En öppen fråga är vad den nya regionen ska heta.
Lokaltidningarna i området har utlyst en omröstning bland sina läsare om vilket namnförslag läsarna rekommenderar. Flest röster fick namnet Occitanie (Occitanien skulle det bli på svenska). Namnet har historiska rötter, det betecknade det område där talspråket hade utvecklat det latinska ’hoc illi’ till ett instämmande oc, i norra Frankrike uttalades det instämmande ja-et så småningom som oui. Området Occitanien var egentligen mycket större än den nya storregionen, det sträckte sig från alperna till Atlantkusten. Namnet kommer av språkbeteckningen ’langue d’oc’, språket där man använder ordet oc. De provencalska trubadurerna skrev sin höviska riddardiktning på detta språk under högmedeltiden.
I dag upplever det occitanska språket en rennässans, man ger ut grammatikor och lexikon, många små städer och byar i området har dubbla namnskyltar, en med fransk stavning och en med occitansk, det finns sällskap för språkets bevarande och återupplivande, man ordnar konserter och föreställningar med occitanska texter. Man har en egen, inofficiell flaggsymbol.
Om nu den nya regionen får namnet Occitanien så ser jag framför mig hur en blivande separatiströrelse småningom växer fram. Om tjugo eller trettio år kommer man att säga att vi vill frigöra oss från Frankrike, vi blir så styvmoderligt behandlade av Paris. Redan nu kan man i lokalpressen läsa att Paris tycks prioritera snabba transporter för Parisarna ner till semesterorterna vid atlantkusten i stället för nyttigare men mer perifera snabbtåg från t ex Montpellier via Perpignan till Spanien. Samma klgomål hörde jag av en Barcelones för några år sedan, han beklagade sig och sa att vill man åka tåg från Barcelona till Valencia, för att nämna ett exempel, så måste man åka via Madrid eftersom alla förbindelser dras radiellt ut från Madrid.
Man kommer i en nära framtid i Occitanien att säga att vi har en egen identitet, ett eget språk, en egen kultur, en egen historia. För tusen år sedan tillhörde vi inte ens Frankrike, vi var ett halvautonomt furstendöme, vasaller under den engelska kungen. Vi vill jämföra oss med katalanerna. Vi vill ha vår självständighet.
Jag har full förståelse för att dagens strävan till centralisering såväl inom nationalstaterna som inom EU skapar en motrörelse med regionalisering, upplivande av lokala traditioner, dialekternas återkomst och i förlängningen krav på självbestämmande och autonomi. Denna mänskliga strävan att förankra sin identitet i en lokal kultur och lokala traditioner måste tas på allvar. Men jag har ingen förståelse för att sådana separatistiska strävanden vill ta formen av självständighet och statlig suveränitet. Det måste gå att hitta andra politiska former som balanserar det lokala och det övergripande, former där det övergripande beslutas i samråd nerifrån upp, inte i form av dekret uppifrån och ner. EUs subsidiaritetsprincip, principen att inget beslut ska fattas på en högre nivå än nödvändigt, är ett försök i rätt riktning, men har aldrig tillämpats fullt ut i praktiken. Centrala småpåvar tycks alltid vilja ha ett finger med i alla spel.
Detta var några reflektioner i anledning av att resultatet av läsarundersökningarna rörande namnförslag för den nya sydfranska storregionen publicerats.