Läser om en imam i en förort till Montpellier som väljer att lämna sin moské och flytta tillbaka till sin hemtrakt i östra Frankrike. Han har blivit mordhotad av radikaliserade fundamentalister inom sin egen församling på grund av sitt frisinne – han tog avstånd från bombdådet mot Charlie Hebdo; han har uttryckt oro över den tilltagande radikaliseringen bland ungdomar och deras beredvillighet att åka till Syrien för ’sitt heliga krig’; han förespråkar dialog melan religionerna och undervisar själv vid den protestantiska teologiska fakulteten i Montpellier. Det är inte mordhoten och säkerhetsrisken som fått först hans familj, hans hustru och barn, och nu honom själv att flytta från orten, påpekar han. Det är snarare att han lämnats ensam, att han inte haft stöd hos sina överordnade på regional nivå. Han antyder att det kan handla om att de inte vill stöta sig med den eller de som tillhandahåller de ekonomiska resurserna för verksamheten.
Perspektivet är skrämmande eftersom det visar på att det inte primärt är religionen det handlar om – även islam medger olika tolkningar – utan en bakomliggande vilja till makt som använder religionen som täckmantel.
Mönstret känns igen. I strävan efter makt och ökat inflytande tycks alla medel vara tillåtna. Hilary C. påpekade i en intervju att det faktiskt var USA som själv som utbildade och bekostade de heliga krigare som skulle fördriva Sovjet ur Afganistan. Nu har de krigarna i Al Qaida och IS ställt sig till förfogande för andra maktsträvanden. ’Som man sår får man skörda’, konstaterade hon lakoniskt.
Kanhända håller Huntington på att få rätt när han spekulerade i att vad som väntade var ett krig mellan ’civilisationer’, och då i första omgången mellan den kristna civilisationen och den islamska. En from förhoppning är att dessa motsättningar trots allt ska kunna lösas med andra medel än krig. Men det förutsätter kontakter över ’civilisationsgränserna’ på gräsrotsnivå, möten mellan människor ansikte mot ansikte, bara då kan en verklig dialog upprätthållas.