Jan Guillou har givit ut den femte delen, Blå stjärnan, i sin romanserie om det europeiska 1900-talet sett ur familjen Lauritzens perspektiv. Serien har den övergripande titeln Det stora århundradet. I begynnelsen var tre bröder från det norska Westlandet, födda i en fattig fiskarfamilj i slutet av 1800-talet, exceptionellt begåvade vilket gav dem chansen att läsa till ingenjörer i ett förkrigstida Tyskland och efter studierna inleda sina respektive karriärer. En av bröderna återvänder till Norge för att återgälda sin moraliska skuld, han leder under stora umbäranden byggandet av järnvägen över Hardangervidda. Den andra brodern flyr av försmådd kärlek till de tyska kolonierna i Afrika och deltar även han i omfattande byggprojekt och blir mycket rik. Den tredje brodern – konstnär och homosexuell – gömmer sig med sin adliga, brittiska älskare i Storbritannien tills döden skiljer dem åt och han blir utfrusen av arvingarna.
Efter det stora kriget – första världskriget – återförenas bröderna med familjer i högborgerlighetens Saltsjöbaden utanför Stockholm. I sin kärlek till Tyskland representerar de under andra världskrigets begynnande 40-tal den totala förnekelsen, de vägrar att tro på de rykten om nazisternas systematiska judeförföljelser som trots allt når även Sverige.
Att inte vilja se är den talande titeln på den fjärde boken i serien. Den möttes av en omfattande kritik från många håll, en kritik som gick ut på att ingen i Sverige kunde undgå att veta vad som pågick, att Jan Guillous verklighetsbild var falsk. Man använde till och med Astrid Lindgren som slagträ i debatten. Om en ”vanlig småborgerlig hemmafru” som hon kände till Hitlers framfart och ondska så kan man inte påstå att ingen visste, har man sagt. Men Astrid Lindgren var ingen ”vanlig hemmafru”, hon var anställd vid brevcensuren och hade sannolikt mer insikt i vad som pågick än de flesta, men inte ens hon ”visste” omfattningen av de tyska judeförföljelserna. Inte ens brittiska eller amerikanska underrättelsetjänster visste eller kunde ta till sig vad som faktiskt var på gång innan förintelselägren öppnades och sanningen kom fram. Man anade något fruktansvärt men kunde inte föreställa sig omfattningen.
I denna nya bok försöker Jan Guillou visa hur insikten om vad som pågick bara gradvis sipprade fram i underrättelse- och spionkretsar utan att någon riktigt kunde föreställa sig hur omfattande och systematisk judeutrotningen faktiskt var. ”Varför skeppa ut hundratals norska judar ur landet om avsikten var att ta livet av dem, det kunde man ju verkställa mycket billigare på plats i Norge. Självklart måste avsikten vara att deportera dem till arbetsläger någonstans.” Så ungefär går resonemanget i Guillous text.
Denna femte bok behandlar samma period som den förra, världskrigets första år, 1941 och 1942, åren av tyska framgångar fram till Stalingrad när krigets vänder. Huvudpersonen är Johanne, den äldsta dottern i en av Lauritzen-familjerna. Redan i den förra boken framgick att hon var aktiv inom den norska ”Hjemmefronten”, fungerade som framgångsrik penningkurir mellan Stockholm och Norge eftersom hon kunde åberopa besök hos sin farmor utanför Bergen. När hennes flitiga resande mellan Sverige och Norge ger Gestapo i Norge skäl för misstankar övergår hon i annan motståndsverksamhet. Hon rekvireras till det brittiska SOE, deltar i sabotageaktioner, tar emot speciella ”flyktingar” som skall undanhållas de svenska myndigheterna, får spionutbildning i England, lånas ut till den svenska militära säkerhetstjänsten, blir i sin roll som spion älskarinna åt den i Sverige stationerade gestapo-chefen och så vidare. Alla uppdrag klarar hon med betyget berömligt och blir i slutet av kriget befordrad till major inom de brittiska specialstyrkorna.
Samtidigt är hennes yngre syster anställd i det svenska försvarets underrättelsetjänst, vilket gör att författaren i samtal mellan systrarna, där båda bryter mot alla sekretessbestämmelser – ”det är ju bara oss systrar emellan” – kan ytterligare bredda bilden av vad man vet om vad som händer i Sverige under de aktuella åren.
Jan Guillou har uppenbarligen ambitionen att visa kriget ur ett annorlunda perspektiv, att berätta om alla de kvinnliga insatser som gjordes men som till stora delar har glömts bort. Denna i och för sig lovvärda ambition går delvis förlorad genom att en och samma person, denna övermänskliga superhjältinna Blue Star, alias Johanne Lauritzen – en kvinnlig Carl Hamilton – ska hinna vara med i alla de verksamheter där kvinnor gjorde insatser. Trovärdigheten hade ökat om Jan Guillou någon gång kunde låta sina huvudpersoner lida av vanliga mänskliga svagheter.
Boken är inte en spionthriller trots huvudpersonens omfattande spionverksamhet. Den saknar de spänningsskapande moment där personer begår för läsaren uppenbara misstag som i värsta fall kan leda till en katastrof. Samtidigt är den inte heller en episk sedeskildring av livet i det högborgerliga Sverige under krigsåren trots inslag av julfirande i Saltsjöbaden och seglarsemestrar ute på Sandhamn. De två trådarna ger dock Guillou många tillfällen att demonstrera sina omfattande kunskaper om både vapen och vin. Det finns ingen anledning att ifrågasätta hans sakkunskap på de områdena. Däremot känner jag en viss skepsis inför de två systrarnas sexuella frigjordhet, låt vara att krig rådde och luckrade upp moralen. Men bara några år senare upprördes Sverige av ”dansbaneeländet” och man skrev om Alice Babs som en ”ungdomens förförare”. Likaså har jag svårt att förlika mig med kvinnornas ”överseende feminism” i sina samtal om män. Om kvinnor verkligen haft den attityden mer utbrett redan då skulle sannolikt inte den manliga överlägsenheten fortfarande ha den starka ställning den de facto har ännu i dag.
Jan Guillou är en habil berättare, jag läste gärna boken utan att lägga den ifrån mig, men hans försök att kombinera spionromanen med den episka släktkrönikan har inte fallit särskilt väl ut. I stället för ”både och” har det blivit ”varken eller”, han har helt enkelt satt sig mellan de två stolarna. Synd, för hans avsikter är som alltid goda och politiskt korrekta i uttryckets positiva betydelse.
Jan Guillou
Blå stjärnan
Piratförlaget
ISBN 978-91-642-0455-4